söndag 8 november 2009

Usch och fy!

Jag hade ju ganska regelbundna sammandragningar med allt mellan 10 och 20 minuters mellanrum när jag gick och la mig. Vid 01.15 tog jag 2 Alvedon och satte igång TENSen för att få lite vila. Klockan 5 vaknade jag med ett ryck! Magen var stenhård, inte minsta antydan till värkar och bebisen rörde sig inte hur mycket jag än buffade på magen och drack iskallt vatten! Med tårar i ögonen och halvt hysterisk väckte jag maken och sa att jag inte kände nåt i magen. Han vaknade till fort och väckte min äldste son som fick komma upp och passa sin lillebror medan vi (maken) ringde förlossningen. När den gulliga barnmorskan bad att få prata med mig fick jag knappt fram orden, jag var så rädd och ledsen. Självklart var vi välkomna ner för en koll.

Vi var där strax före halv 6 och det första barnmorskan gjorde var att lyssna efter hjärtljuden och sedan sätta en CTG-kurva. Där hördes hans hjärtljud så fint över hela rummet, ett av de vackraste ljud jag hört. Vilken lättnad!! Trots att jag hörde hjärtljuden dröjde det en timme innan jag kände några som helst rörelser från bebisen. Bm trodde att han var riktigt trött. Jamen, om förlossningen har börjat och så somnar bebisen och värkarna försvinner.. hur smart är det av naturen?

Vi fick stanna kvar för observation fram till klockan 13. Då hann vi med ytterligare en ctg-kurva, bb-frukost, åtskilliga toabesök, läkarundersökning med ultraljud för att kontrollera mängden fostervatten och en gynundersökning för att se om värkarna gjort nytta. Knappt.. Jag var öppen för ett finger och förlossningskanalen var rätt lång, som hon sa. Däremot kände hon att huvudet stod väldigt långt ner, så hon förstod att jag tycker att det trycker på. På toa kommer massor av slem när jag torkar mig, så nog är det på gång trots allt.

Hemma igen blev 14-åringen lättad att få lite avlastning och 3-åringen blev glad att mamma och pappa var hemma igen. Maken och jag åt lunch och nu ligger han och vilar, medan jag uppdaterar mitt virtuella liv. Han fick ju inte sova något nere på förlossningen, men jag hade lyckats slumra till en timme nästan.

Nu ska jag ta en dusch och byta kläder. Jag måste bara koppla loss mig från alla sladdar som hänger överallt först. ;-) *fortsättning följer*

2 kommentarer:

  1. Usch vad jobbigt!
    Hoppas inte mitt bök får något sånt för sig, den vägrar ju röra på sig vid provokation... Och gör det inte speciellt mycket annars heller, lat bebis...

    Hoppas att det börjar på "riktigt" snart!

    SvaraRadera
  2. Hoppas att den lille vill titta ut snart, det är så jobbigt att gå över tiden.

    SvaraRadera