lördag 31 oktober 2009

Loppisfynd och hustittande.

Det är den sista oktober idag och därmed sista chansen att få ännu ett oktoberbarn. Jag tror att den chansen går oss förbi. Igår hade jag små förvärkar från eftermiddagen och fram till midnatt ungefär, sedan avtog de och när jag vaknade vid 9 i morse var de som bortblåsta. Typiskt!

Maken och jag har varit på barnmarknad i Roma. Jag hade tänkt kolla på kläder till barnen, men en gammal kompis tipsade om att hon sålde amningströjor. Visst tusan! Det var ju i stort sett det enda jag inte har ordnat inför bebisens ankomst. Antingen har jag sålt av alla mina amningströjor jag hade förut, eller så har jag lagt dem på något bra ställe i en kartong eller så.. Borta är de i vilket fall som helst. Nu hade jag chansen att skaffa nya och såklart tog jag den. 4 fina boob-tröjor för totalt 400:- Det är mindre än nypriset för EN tröja ju! *nöjd* Ett par böcker till lillsorken blev det också.

När vi åkte från marknaden tyckte maken att vi skulle passa på att kolla på ett hus eftersom storsorken var hemma och tog hand om lillsorken. Det var ett fint vinkelhus, med puts på utsidan och fina tapeter invändigt. Ett badrum med jacuzzi och toalett och ett lite mindre duschrum, också det med toalett. Vilken lyx, två toaletter!! Det enda som störde var att planlösningen var märklig så onödigt mycket golvyta gick åt till just - golvyta. Det var en faslig massa vinklar och vrår som man kunde utnyttjat på ett mycket bättre sätt. Bra att ha sett ett sådant exempel, då vet man vad man INTE vill ha.

När vi åkte och handlade efteråt ringde storsorken och berättade att den lille längtade efter mamma och ville sitta i bilen med mamma. Sötisen! När vi kom innanför dörren möttes vi av en tårögd, snorig treåring som dock torkade både tårar och snor när pappan visade de dinosaurier han köpt på marknaden. Frid och fröjd en stund i alla fall. Lite senare upptäckte vi att den lille huliganen stulit sin mammas Novalucol och gömt på ett så bra ställe att han själv glömt var. Både mamman och pappan blev ganska arga och hotade med att slänga dinosarna, men inte ens det kunde skrämma igång minnet på vandalen. Pappan fick åka till Apoteket (som förstås var stängt p.g.a. Allhelgonahelgen) och sedan vidare till mataffären för att istället köpa Samarin. Nåväl, bättre än inget för mamman med den nattliga halsbrännan.

Nu är det snart kvällsmat. Helgen till ära blir det lammstek med goda tillbehör, trots att lördagar annars är tacodagar här i huset. Nån gång måste man ju göra undantag, även från en så stark tradition. När jag tänker efter är det nog ett smart drag att skippa den starka tacosåsen, med tanke på halsbrännan då. Trevlig Allhelgonahelg!

torsdag 29 oktober 2009

Surrealistiskt!

Ja, det är precis vad det är. I min mage ligger en liten (?) bebis och sparkar för fullt. Om några dagar är det meningen att han ska komma ut och vi ska bli en ännu större familj. Jag har längtat så länge efter honom och det tog tid att få maken att gå med på ett litet syskon till vår son, men när jag väl blev gravid kändes det helskumt.

Sonen blev till efter 1,5 års försök. När vi började med syskontillverkning tog det sig på första försöket. Tyvärr slutade det i missfall i början av december förra året. Jag blev rädd och vågade inte försöka igen på ett par månader. När vi väl gjorde det tog det sig på första försöket igen. Till att börja med vågade jag inte tro på det, jag gick bara och väntade på att det skulle börja blöda. Tiden gick och den lille stannade kvar. Jag började känna sparkar och vi gjorde flera ultraljud som visade att det faktiskt fanns en liten bebis därinne!

Nu är det alltså snart dags för förlossning. Jag har inte riktigt tagit in att jag ska bli bebismamma igen. Jag känner ju hur han sparkar varje dag, min mage är stor och otymplig (det gäller förresten hela mig - hittills har jag nog gått upp närmare 30 kg!) och jag har foglossningen from Hell. Vi har boat och köpt massor av söta små kläder, ordnat vagn och spjälsäng som står bäddade och klara, ett nytt babyskydd till bilen är införskaffat. Maken har byggt en vagga och bb-väskan är packad, men ändå kan jag inte förstå.

Än en gång ska jag alltså in till BB, ligga och ha superont, tro att jag ska dö och skrika att jag vill hem för att till slut få ut en söt liten bebis som ska bli en del av vårt liv för all framtid. Hur gick det till? Jag kommer nog inte ens att tro att det är på riktigt när jag väl ligger där med det kladdiga lilla knytet på mitt bröst. Det jag kan förstå är att jag är lyckligt lottad som för fjärde gången ska få uppleva detta mirakel och att jag har tre barn sen tidigare som väntar och längtar efter att lillebror ska komma! *kärlek*

Vuxenpoäng!

Igår var maken och jag på min äldste sons skola och hade utvecklingssamtal med hans lärare (och honom)! Jag känner mig själv som 14 när jag sitter där med lärarna men istället för att det pratas om mig och mina prestationer ska jag vara vuxen och komma med konstruktiva kommentarer och förslag om hur MIN SON ska klara sina studier. Nu är det hela 17 år sedan jag var lika gammal som sonen är nu, men det känns mycket närmare i tid. Det känns som om jag inte riktigt kom ifrån den där känslan av "fjortis".. Jag är inte vuxen!!

Jag menar.. jag har snart 4 barn, körkort, bil, är gift och har djur och bor i egen lägenhet som jag betalar med egna pengar och allt.. Jag pensionssparar till och med, men inte känner jag mig mer vuxen för det. När jag var barn trodde jag att man skulle "bli" vuxen automatiskt. Jag vet inte exakt när detta skulle inträffa, men nånstans efter att man fyllt 20 kanske? Nu är jag över 30 och fortfarande har inte den där känslan infunnit sig. Vad är det som saknas för att man ska KÄNNA sig vuxen också?

Min mamma har alltid varit vuxen för mig.. nu börjar jag undra om hon faktiskt känner sig vuxen. Kanske är det bara för att hon är mer strukturerad och pedantisk än jag som hon känns vuxen? Hon var lika gammal som jag är nu när hon fick mig, så kanske att jag blir vuxen om 10 år sisådär.. Vad det nu är att se fram emot. Den som lever får se!

onsdag 28 oktober 2009

Första inlägget...

Jag har länge velat skaffa en blogg och nu har dagen äntligen kommit då det är dags. :-) Förut har jag bloggat med ojämna mellanrum på favoritsajten familjeliv.se men jag kände att det var läge att skapa en lite mer "offentlig" blogg.


Med tiden kommer läsarna att få lära känna mig och min familj, boendes på Gotland, genom vardagar u fest som det sjungs i visan. I magen ligger mitt fjärde barn, det andra gemensamma med min make. Sedan tidigare har jag två tonåringar vars far bor på fastlandet och så en 3-årig huligan som retar gallfeber på syskonen, fadern och mig men som samtidigt skänker en sån otrolig glädje och lycka bara genom att finnas till. Jag är särbo med min man, vilket räddade vårt (snart) 6-åriga äktenskap. Hemma hos mig bor en svart katt och hos maken finns en lurvig hund. Kanske kommer de att få gästspela då och då i bloggen också.


Väl mött!