måndag 28 november 2011

Viljars äventyr.

Ja, vi har ju varit förkylda som sagt, och vi har tänkt att det är bra att vara förkyld som liten så byggs immunförsvaret upp (som pappa så klokt påtalade också.) Men, när vi skulle gå och lägga oss igår kväll vid 22:30 kändes det inte alls bra att somna med Viljar. Han rosslade och det pep värre än någonsin i luftrören. Han fick knappt luft och såklart gav det honom panik, vilket gjorde att han hade ännu svårare att andas. När han skrek i panik och blev blå om läpparna fick jag panik och ringde akuten och hörde om vi fick komma ner. Självklart var vi välkomna.

Jag klädde på mig igen, packade skötväskan och byltade på Viljar. När han satt bak i bilen blev han plötsligt helt tyst och jag kan ju tillstå att jag bröt en eller annan hastighetsbegränsning där på vägen ner till lasarettet. Som tur var var inga andra bilister eller fotgängare ute vid den tiden. Vi kom in vid 22:50 och fick sitta i väntrummet till strax före midnatt. Då blev vi visade till ett akutrum av en sköterska som varnade oss för att det skulle ta tid eftersom de hade en väldigt hektisk kväll på akuten. Jaha, typiskt..

Vi hade bara en smal brits (max. 70 cm bred) att ligga på och sköterskan föreslog att jag skulle lägga mig och sova där, med Viljar på bröstet. Eller hur!? Inte kan man somna med sitt lilla barn på bröstet så, då är ju risken att man tappar honom när man somnar. I alla fall är jag livrädd för det. Jag vågar inte ens somna med mina barn på bröstet i vår dubbelsäng hemma! Nej, jag halvsatt på britsen med Viljar halvsittande mellan mina ben. Han hostade, rosslade, snorade och grät om vartannat, men till slut somnade han och sov faktiskt ganska gott en stund. Jag kunde ju inte sova, men som tur var hade jag telefonen med mig så jag kunde spela lite wordfeud och uppdatera min status på Fejjan. Det gav lite tröst i alla fall.

Runt 01:35 kom äntligen en läkare för att titta till Viljar, precis när jag hade börjat mata honom. Är det inte typiskt? Läkaren vände i dörren och sa att han skulle titta in snart igen. Tiden gick, Viljar åt klart, men ingen läkare.. Framåt tretiden tänkte jag att har ingen kommit kl. 03:00 så ringer jag på klockan. Sagt och gjort. Det visade sig att läkaren fått ett akutärende, men nästa på tur var absolut vi. Kvart över tre kom han in och lyssnade på Viljars andning, lungor och min historia om vår förkylning. På min anmodan tittade han även i svalget och öronen på Viljar. Det var rött på vänster öra och i svalget och i högra kunde han inte se klokt. Nu vet jag i alla fall varför Viljar blev så ledsen när han låg ner och när han försökte äta.

Läkaren gick iväg igen för att höra om vi kunde få bli inlagda på barnavdelningen över natten. Först runt 4 var han tillbaka och äntligen fick vi - efter 5 timmar - lämna akuten och komma till ett rum på barnavdelningen. (Sal 1.) Där fick vi träffa några jättegulliga sköterskor som tog hand om både mig och Viljar och såg till att vi hade det bra. De passade Viljar medan jag gick ut och flyttade bilen för att undvika parkeringsböter uppå allt annat. Först var tanken att Viljar skulle få sova i en egen säng, med upphöjd huvudända, men hur vi än la honom med kuddar och filtar så kröp han ihop som en räka och rullade över lite snyggt in i gallret.. Han fick ligga i min säng intill väggen istället. ;-)

Först vid halv 6 nån gång somnade jag helt utslagen av sömnbrist. Då hade Viljar fått inhalera lite koksaltlösning några gånger och nog tyckte jag att det kändes som att han fick lättare att hosta upp slemmet då. Jag vaknade igen redan runt 8 och då var personal inne och tittade på Viljar och lät honom inhalera igen. Jag var så trött att jag inte visste om jag var vaken eller drömde. Strax före 9 fick jag in en bricka med frukost; några mackor, ett glas apelsinjuice och det värsta kaffe jag smakat.. Huuh! Efter frukosten åt Viljar lite och sedan somnade vi båda om.

Det dröjde dock inte så länge innan en trevlig läkare dök upp och ville undersöka Viljar. Han tyckte att det lät bra, om än lite rossligt och i örat såg han bara rodnad vid "hammarskaftet" så det ska inte vara någon fara. Hans första tanke var att vi skulle få stanna kvar till eftermiddagen och då åka hem på "permis" och komma tillbaka till kvällen. Efter lunch (som jag köpte i matsalen; pannbiff med gröna bönor, mums!!) pratade jag med läkaren igen och efter lite dividerande fram och tillbaka tyckte han att vi kunde "gå hem" och komma tillbaka för en liten kontroll på barnmottagningen imorgon istället. Det lät som en bra idé tyckte jag, jag längtade ju hem till de andra grabbarna och de längtade såklart efter mamma och lillebrorsan.

Så, strax före kl. 14 matade jag Viljar, bytte blöja och klädde på honom och så gav vi oss ut i blåsten för att komma hem till vår familj. På vägen stannade jag och köpte några semlor och macroner (så icke-LCHF, men det fick det vara värt) för att fira att Viljar inte behövde stanna på sjukhuset!

Nu på eftermiddagen har han mest ätit och sovit, och visst rosslar han än, men det känns inte lika läskigt nu när jag vet att han klarar att hosta upp det själv och framförallt att han inte får panik.

Ja, det var lite om Viljars äventyr en helt vanlig dag i november 2011.

1 kommentar:

  1. Vilken pers! Det är ju läskigt att det ska gå timme efter timme utan att en liten 5-månaders blir undersökt. Jag som är 72 kommer in direkt på vår akut men vi har ju heller inte Region Gotland som huvudman. Du är tapper Madeleine och du skriver så bra också!
    (Smörar litet extra för att reta du vet vem)

    SvaraRadera