Jag har bett om hjälp - kors i taket!

En av fördelarna med att gå till öppna förskolan är att man får se att man inte är ensam om att ha ett litet trotsmonster hemma. Flera av de andra grabbarna som var där idag kunde minsann de också! Vendel var för ovanlighetens skull väldigt lugn och "snäll". Hemma känns det som en liten ljusning också, egentligen helt osynlig och omärklig, men den finns där i luften, som pollen ungefär.. Kanske är de andra pojkarna precis lika jobbiga som Vendel när de är hemma, kanske skulle de också hugga tevesoffan 20 gånger med den vassa kökskniven om de kom åt en, kanske slår de också sitt husdjur så fort de kommer åt och kanske skulle de gömma sina föräldrars värdesaker femtio gånger om dagen, bara de fick en chans?

Jag tycker faktiskt inte att vi är särskilt släpphänta eller svaga i vår föräldraroll. Vi gör vad vi kan för att lära barnen att skilja på rätt och fel, ditt och mitt och att man inte får göra illa varken människor eller djur. Mina äldsta barn lärde sig tidigt att man alltid ska vara snäll mot djur, varför kan inte Vendel lära sig det? Så fort han får en chans (när vi så mycket som bara vänder blicken mot våra bestick vid matbordet) så passar han på att ge hunden ett tjuvnyp, eller en spark, eller ett bett under bordet. Jag orkar inte! Nu har vi försökt i nästan 3 år att få honom att vara snäll mot djuren och lite bättre har det blivit, men det är långtifrån bra!!

På dagis säger de att han är som alla andra barn, varken bättre eller värre. Hur kan det komma sig? Beror det på att det inte kan uppstå samma situationer där som hemma och på öppna förskolan? Det finns förstås inga djur på dagis, men på öppna förskolan kan Vendel ryka ihop med vemsomhelst närsomhelst. Gör han inte det på dagis? Vad beror det isåfall på, är det för att jag inte är med där? Kanske beror känslan av ljusning här hemma på att jag anar en chans att få lite stöd i rollen som förälder och att Vendel kanske, kanske, kanske (håll tummarna) kan få lite fler timmar på dagis, i alla fall såpass att jag hinner ikapp mentalt, får vila lite och ladda om batterierna.

Jag orkar inte dra hela ramsan om min eviga trötthet, ständiga värk och orkeslösheten en gång till på dagis, men med min mans hjälp ska jag göra ett försök så att chefen och personalen där faktiskt förstår att nu när jag ber om hjälp gör jag det för att jag inte klarar mer nu. Jag är en person som har väldigt svårt att be om hjälp och möter jag motstånd när jag väl ber om hjälpen så lägger jag ner och biter ihop för att på sikt bryta ihop. Det vill jag inte vara med om igen. Jag ber om hjälp för att jag inte kan reda ut det på egen hand, så snälla håll tummarna att vi faktiskt får hjälp på förskolemötet imorgon! Sedan återstår bara att be om hjälp hos en läkare så att jag kan få reda ut vad jag kan göra för att må bättre själv också.

En annan fördel med öppna förskolan är att man kan låta personalen hjälpa till att reda ut situationer, att aktivera barnen och ta dem en stund så att man kan få tid med andra barnet. Idag insåg jag dock att personalen förmodligen missuppfattat en del. Jag är så mycket med Vendel hemma och har varit det hela tiden under hans småbarnstid, så när jag kommer till öppna känns det så skönt att "släppa iväg honom" en stund och bara ägna sig åt Vemund eller få prata med andra vuxna. Nu är personalen oroad över att jag inte har "kontakt" med Vendel, men det är ju tvärtom egentligen. Visst, de ser ju bara vad de ser, men jag får nog förklara nästa gång att jag inte har problem med anknytningen, däremot med hur jag ska sätta gränser.

Nu ska jag i alla fall dra gränsen för det här inlägget och gå och göra en bulldeg så att mina stora sorkar kan få lite nybakta bullar. När jag läser på förpackningar med köpta bullar är det (nästan) så att jag inte kan äta dem. Visst förtjänar alla barn åtminstone minnet av en bullbakande mamma, även om det inte riktigt var så verkligheten såg ut!? =)