Vemund hos handkirurgen...

Vemund och jag var ju nere hos handkirurgen häromdagen. Vi kom precis i tid, men fick istället vänta på läkaren cirka en kvart. Vemund var jätteduktig i väntrummet, även om han försökte få upp en burk med kakor som någon placerat lite lagom olämpligt där. (De var ju förstås inte glutenfria!)

När vi fick komma in var Vemund på sitt bästa humör, om än lite blyg. Han gjorde precis vad läkaren bad om och tog emot och lämnade ifrån sig saker med båda händerna, flyttade saker mellan händerna och ritade och stod i. Läkaren klämde och kände, vred och bände.. Vemund klagade inte en enda gång. Egentligen är han ganska försiktig med sin lilla hand och gillar absolut inte när man tar i den för att undersöka, men nu var han så medgörlig och duktig man bara kan vara.

Hon (läkaren) var lite oroad över att hans hand börjat dra utåt mot den sida där det saknas ben i handleden och jag fick lite dåligt samvete över att han inte haft skenan sedan försommaren. Å andra sidan skulle vi ha blivit kallade till dysmeliteamet på Astrid Lindgrens i våras eller till läkaren här i Visby, men det hände ju inte, så därför var det ju inte enbart vårt fel. Huvudsaken är ju att han kom dit nu och att han ska få en ny skena.

Det behövdes en avgjutning för nya skenan och Vemund satt nästan stilla i mitt knä hela tiden. Han gillar som sagt inte att man håller på med hans hand och arm, men lät dem ändå lägga på vadd och gipsa armen för att få en form att utgå ifrån när de ska gjuta nya skenan. Ja, han försökte dra av vadden en gång, men det räknas inte tycker jag.

När vi var klara tyckte läkaren att han hade varit så duktig så han fick både måttbandet som de använt för att se hur hans motorik var och en pin med en elefant på ur "belöningslådan". Vemund (som ändå inte tänkt lämna tillbaka måttbandet) var märkbart lättad när vi gick därifrån och vinkade glatt "heddå" medan han drog sig mot ytterdörren, ivrig att hinna ut innan de kom på fler saker att undersöka.

Hemma igen fick han stolt visa upp måttbandet och om en vecka eller två ska vi få hämta ut nya skenan och se till att den används flitigt.

Fullbokat..

I måndags var jag på föräldramöte på Vemunds dagis. Det var riktigt mysigt, de hade tänt ljus och så fikade vi och pratade lite. Jag började prata ganska mycket med en av de andra mammorna och det visade sig att hon har ett barn med samma diagnos som Vendel! Henne måste jag prata mer med! :-) En sköterska från bvc var med och informerade om löss, höstblåsor och diverse andra åkommor som kan drabba förskolebarn. Jag tror att hon är lite dåligt uppdaterad, eller så hade hon bara en dålig dag.. Några felaktigheter lyckades hon förmedla i alla fall..

Igår var jag på Af och pratade med min handledare. De förmedlar ju inga arbeten längre, men han skrev ut lite tips på tjänster jag kan söka. De flesta var hos FK.. Hmm, myndigheten som arbetar mot diskriminering, men ändå inte anställer gravida? Ja, just det. Vi får se, jag ska slänga iväg en ansökan ändå, bara för att vara duktig!

Efter mötet (där Viljar var med och sov sött hela tiden) gick jag till Max och åt lunch med maken. Han körde mig sedan till psykologen där jag fick en timmes "egentid". :-)

När jag kom hem igen var jag ganska tom i skallen, och när barnen lekte och maken lagade mat somnade jag med Viljar. Usch så jobbigt att alltid vara så trött!

Idag försov vi oss när vi skulle till dagis. Jag vaknade kvart i 9 av att det var så .. tyst! Det är aldrig tyst i vårt hus efter 07:30! Just idag, när Vendel har skogsdag, var det såklart jätteskönt att sova för alla barnen.. Hmm.. Jo, men upp med Vendel, på med kläder, medicin i munnen, macka i handen och iväg till dagis. Han hann! Vemund fick vara kvar hemma och äta i lugn och ro, så han kom lite för sent till sin samling, men det kan väl inte vara hela världen?

I eftermiddag ska Vemund till handkirurgen och förhoppningsvis få höra att han inte behöver skenan på natten (eftersom vi inte haft på den på flera månader *harkel*) eller så gjuter de en ny åt oss. :-)

Nu ska jag dricka kaffe och försöka lägga upp lite annonser på kläder vi måste bli av med före vintern. :-)

Resan till Stockholm med Vemund 9-11/11 2010

Ja, nu är vi hemma igen, sedan nästan en vecka tillbaka, men tid och ork till bloggande har inte riktigt funnits.

Resan upp var en katastrof. Båtens avgång blev ju senarelagd med totalt 12 timmar, jämfört med när vi skulle åkt egentligen. Eftersom vi hade sjukresa hade vi en hytt och det var banne mig räddningen. Vemund har jättesvårt att sova om det inte är mörkt och nu hade jag ju möjlighet att släcka ner hela hytten. Att det gungade något otroligt bidrog ju inte till någon god nattsömn precis. Vemund gnällde och grät och ville tutta och klänga om vartannat. Till slut somnade han och sov oroligt. Då kände jag att jag var tvungen att .. kräkas! .. för första gången på båten sedan jag flyttade till ön - typ. Det var knappt att jag kom upp på benen, så hårt gungade det, och inte hann jag till toan heller så jag fick spy i papperskorgen. *rodnar* Lagom när jag står och hulkar vaknar Vemund och kommer krypande, försöker ställa sig mot mina ben men håller på att ramla. Det var bara att vingla tillbaka och försöka söva om bebisen med en otäck bismak i munnen.

När vi väl var framme, en timme försenade, och skulle på bussen stod jag med en unge under ena armen och försökte fälla ihop vagnen (som har tvåhandsgrepp för hopfällning) med andra handen. Till slut var det ett trevligt äldre par som förbarmade sig över mig. Kvinnan fick hålla Vemund medan jag fällde vagnen och hennes karl langade in min väska och vagnen i bagageutrymmet. Vi fick plats allra längst bak i bussen, så jag var rädd att jag skulle bli åksjuk igen, men när Vemund somnat sött fastspänd med enbart midjebälte och min jacka som kudde/stöd så halvslumrade jag också resten av resan. Framme i Stockholm hjälpte det rara paret till att packa ut mina grejer också. Änglar finns!

Cityterminalen var stängd så vi fick ta oss över gatan i mörker, regn och snöslask till Centralstationen. Där funkade inte hissarna så det blev rulltrappa ner till gatuplanet. Därifrån går ingen rulltrappa ner till tunnelbanestationen, men en väktare förbarmade sig över oss och låste upp hissen. Tänk, två änglamöten på en dag. :)

För 40:- fick vi en biljett till Slussen och därifrån vidare med buss ut till syrran.Vi var framme där runt 1.20. Egentligen skulle vi varit där vid 22! Snälla syrran (och hennes ännu snällare man) lät mig och Vemund sova i dubbelsängen medan mannen lagt sig på soffan. Tack!

Dagen efter sov Vemund till 10.30! Han går alltid upp 7.30 utan undantag hemma. Till slut var jag på väg att väcka honom, men då vaknade han av sig självt. På med snygga kläder, varm overall och nya mössan och vantarna och ner i åkpåsen med honom. En liten matsäck med russin och äppelbitar blev frukost för Vemund på bussen ut till Karolinska i Solna. Trots att vi åkte hemifrån syrran vid 11 och jag tyckte att vi hade gott om tid på oss kom vi fram 20 minuter före utsatt besökstid. Det tar tid att ta sig fram med lokaltrafiken i Stockholm... Väl inne hos Dysmeliteamet på Astrid Lindgrens barnsjukhus fick vi bara beröm för Vemund. De tyckte att han var väldigt duktig med sin lillhand och var imponerade av hans snabbhet när han tog sig fram på golvet och hur han greppade saker. *stolt mamma*

När vi var klara åt vi en sen lunch nere i kafeterian och sedan tog vi bussen till Sumpan där mamma väntade på oss. Vemund slocknade direkt när jag la honom i vagnen. Tror jag det. Jobbigt med full uppmärksamhet från läkare, arbetsterapeut, sjukgymnast och allt vad där var. Hemma hos mamma åt vi god mat och jag fuskade lite med en bit mörk chokladkaka. ;) Vemund åt som en hel karl, men så fick han lite magknip senare på kvällen också. Vi hade i alla fall väldigt trevligt, firade både mamma och Vemund på årsdagarna lite i förskott och Vemund fick fina presenter av mamma med sambo och syrran med familj som kom över och gjorde oss sällskap till maten. Kusinerna fick leka lite med varandra också, det är ju inte så vanligt.

På torsdagen, vilket även var Vemunds 1-årsdag!! kom maken och Vendel och hämtade oss med bil ute hos syrran och sedan for vi vidare till IKEA i Kungens kurva. Där provade vi sängar som vi ska köpa nångång i framtiden när vi har råd. När vi flyttar tar vi inte med de över 20 år gamla, nedlegade resårbottnarna i alla fall!! Det bra med de sängar vi kollade på var att man kan beställa dem med hemkörning så man slipper ta med släp upp med båten. :) Det enda jag köpte var en låda leksaksmat till ungarna och nya kuddar.. Ja, och så lite mat i matsalen då.

Båtresan hem gick mycket bättre än på vägen upp. Ingen av ungarna sov, vilket gjorde att vi vuxna också fick vara vakna, men hellre det än att ligga och må dåligt. Hemma vid halv ett på natten vacklade alla i säng och somnade ganska omgående. Ungarna hade såklart somnat i bilen de sista 10 minuterna på vägen hem, men de somnade om i sina sängar.

Jag har inte hunnit tömma kameran än, men så småningom ska det komma några bilder från ALB och på nyblivne 1-åringen!

Mycket resande blir det...

Nu har bästisen med make varit här igen - och åkt. Det blir alltid lika tomt och Vendel går och frågar om "Jica" kommer snart. Han tror att hon bara är i affären eller nå't, fast vi berättat att hon och hennes man skulle ta båten hem och Vendel vinkade av dem och allt. Inte lätt att förstå stora förflyttningar när man är en liten sork..

Vi hade jättetrevligt i alla fall. På fredagskvällen var vi ute och åt, bara bästisen och jag. Vi var på en restaurang som heter Etage. På fredagar och lördagar mellan 18 och 20 har de något som kallas "Hundralappen". Man får då välja en av sju rätter från en speciell meny för bara 100:- Det är ju väldigt angenämt, när man egentligen inte anser att man har råd till så'na utsvävningar. Den här hade jag dock sparat pengar till, för vi skulle ut och äta, bara vi två och fira att vi varit bästa vänner i hela 10 år!

Vi valde grillat kött med klyftpotatis (men tyvärr hade de fått en felleverans så det blev pommes, men jag skulle ju inte ha potatis i vilket fall som helst). Till det drack vi mineralvatten och till efterrätt (icke LCHF) blev det en gudomligt god chokladkaka med valnötter i och vispad grädde till. En kaffe blev pricken över i:t. Mums! Trevlig underhållning av vissjungande karlar i "Slödder" fick vi också. ;) Jag måste ordna barnvakt så maken och jag kan gå ut och äta tillsammans någon gång med.

På lördagen firade vi Vemunds ettårsdag lite i förväg och av sin gudfar med fru (=bästisen o hennes man) han fick en jättefin och rolig giraff från Fisher Price, som man kan stoppa bollar i eller trycka på olika knappar på för olika ljud. Både Vendel och Vemund leker med den så fort de får chansen. Jag tänkte ju köpa en när Vendel var liten, men det blev aldrig av. Det var ju tur nu, för det var inte lätt att komma på en bra present till en liten sork som har en storebror med världens bästa gudmor, som redan köpt allt en ettåring behöver. :)

Annars har vi mest tagit det lugnt i helgen, sett lite film och Vendel har underhållit och underhållits av min bästis och framförallt hennes man som ännu har barnasinnet (och orken) i behåll! :)

I morse blev det till att gå upp tidigt och vinka av Tin som skulle med båten till Stockholm, för vidare transport till London - via flyg - ikväll. Jag hoppas att allt går bra och att han får det kanonkul i storstaden. Vilket äventyr när man är 15 år och aldrig har varit utomlands förr. (Det är inte mitt "fel". Vi har försökt locka med honom på semester, men han har inte velat.)

Senare under dagen var vi en sväng på BUP och sedan var vi till läkaren på ettårskontroll med Vemund. Tänk att han fyller 1 år på torsdag! :) Allt såg bra ut och så fick han två vaccinationer, en i varje lår. Han grät en skvätt när sköterskan stack honom, men det var snabbt glömt. Vikten har segat sig upp till 10 405 g och längden 76,5 cm. Det går långsamt, men nu ligger han i alla fall precis på "normalkurvan" för pojkar. :) Huvudmått 46, 7 cm.

Mäklaren hörde av sig och berättade att Värmdö kommun tänker lägga bud på huset vi vill ha. That's it! Det var droppen. Då får de faktiskt göra det, tycker både maken och jag, och sedan tänker vi dra tillbaka vårt bud! Vi la det budet (begärt utropspris) den 21 oktober och säljaren har bara krånglat och förhalat det hela sedan dess. Nu har vi tröttnat och vill han hellre sälja till kommunen så varsågod! Period! Vi hade tyckt att huset var perfekt till vår relativt stora familj, nära till förskola, skola, livsmedelsbutik och Klinte centrum, men är det så han vill ha det så får det bli så. Vi orkar inte gå och vänta, uppdatera för att se om någon annan budat, se att bara vårt bud ligger, hoppas och så bli besvikna igen längre. Nej, det får bli till att leta vidare efter andra intressanta objekt.

Imorgon åker Vemund och jag till Stockholm och besöker syrran (Vemunds gudmor) och Astrid Lindgrens dysmeliteam. Vi har en tid inbokad där på onsdag klockan 13 så jag tänkte ta morgonbåten imorgon och gå en runda på sta'n innan jag åker ut till syrran. De planerna grusades när jag fick sms från Destination Gotland i förmiddags, morgonturen är inställd pga hårt väder, det ryktas om 24 m/s och 9 meter höga vågor, så jag fick ringa och boka om biljetten till imorgon em istället. Tur att det fanns plats. Kommunen står ju för vår resa iom att det är en sjukresa, så vi får en egen hytt. Skönt att slippa jaga en uttråkad Vemund runt hela restaurangtorget om det dessutom är dåligt väder. Då ligger jag hellre still i hytten och låter honom busa runt bäst han vill där. :)

Nu är maken och sätter på vinterdäcken på bilen, för här haglade det idag. Det ryktas om snö i Stockholmstrakten också, men det får vi väl se.

Barnen leker snällt med varandra (och giraffen) så jag ska smyga iväg och ta en kopp te så länge.

Föräldraträff på Hab.

I torsdags var det alltså en form av föräldraträff på Habiliteringen för föräldrar till barn med dysmeli. Jag fick äran att ta Vendel till dagis först, eftersom jag skulle ha bilen. Trots att Vemund slet upp mig redan strax efter 7 blev det stressigt mot slutet och jag kom ett par minuter för sent till träffen. Det gjorde nu inte så mycket för det var ett avslappnat och trevligt gäng som hade samlats.

Vi fick presentera oss och våra små dysmelister och sedan var det lite föreläsning med en kvinna från Röda Korsets sjukhus i Stockholm och arbetsterapeuten från Habiliteringen. De bjöd på kaffe och så fick vi prata lite fritt. På eftermiddagen följde maken och Vemund med också så nu har de andra föräldrarna fått se honom "live".

Ett par hade en dotter som är ungefär en månad yngre än Vemund och vi bestämde att vi ska träffas och fika lite och låta barnen leka så vi kan prata och utbyta erfarenheter. En av de andra mammorna har en dotter som är runt 3, och hon ville också vara med. Det kan bli roligt tror jag.

Inte för att jag är så jättesocial av mig nuförtiden (nästan tvärtom, umgås ju aldrig med någon!) men det kan vara kul att träffa någon som har jämnåriga barn med dysmeli på riktigt, inte bara via Internet så att man kan se hur barnen löser praktiska saker och hur föräldrarna gör, eller inte gör, för att fixa hjälpmedel osv.

I fredags (igår) hade Vemund en egen tid inbokad med arbetsterapeuterna och han visade hur duktig han är med sin lilla hand, hur han tar sig fram snabbt som en iller när han bara vill och hur han gör när han ska resa sig upp.. Allt det där som a-t ville se. :) Snart ska vi träffa handkirurgen och en sjukgymnast igen och i mitten av november bär det av till Astrid Lindgrens Barnsjukhus igen för att träffa dysmeliteamet. Det ska bli kul att visa hur han utvecklats på det år som gått sedan de såg honom senast. :)

Vi har ju funderat på hans små fingrar. De är ju så böjda och jag har tänkt att man kanske kan operera dem raka, men som arbetsterapeuterna sa; Om han har funktion i dem gör man ju ingen operation. Nu har vi även upptäckt att hans "pekfinger" vridit sig lite, så det fungerar nästan som en tumme!! Tänk vad kroppen kan. Vi får höra vad kirurgerna säger, men kan det fungera utan operation så är det ju kanon!

Lägesrapport...

Här händer mycket saker och min ork att uppdatera bloggen är inte riktigt i fas med det. ;)

Vi kan väl ta lite om förra veckan i alla fall. På tisdagen fick jag äntligen komma till tandläkaren (specialisttandvården på lasarettet). Sköterskan var jättegullig och tandläkaren visade sig vara en ung kille (nåja, i min ålder då) med skäggstubb och hästsvans. Han var väldigt lugn, trevlig och pedagogisk och skämtade en hel del. Det gjorde att jag nästan lyckades slappna av, men inte tillräckligt för mer än en undersökning + röntgen av tänderna. Han märkte hur spänd jag var och frågade flera gånger om jag ville ta en paus och bara det gjorde ju att det gick lättare. Däremot kände jag att tårarna var på väg varje gång han eller sköterskan frågade om det gick bra, det är verkligen en anspänning mentalt för mig att gå till tandläkaren. Nästa gång ska jag få prova en lugnande medicin så då kanske jag slipper muskelvärken som uppstod efter besöket. ;)

Maken och jag fortsätter vårt husletande, om än inte så allvarligt innan det här är i skick för försäljning, men det är ju alltid roligt att "fönstershoppa" lite. Vi har lagt ut lite trevare hos olika mäklare, men vi får se var det slutar nånstans.

För att få ordning på ekonomin försökte jag sälja min bil, eftersom jag ändå inte har råd att köra den och det är dumt att den bara står och förfaller. Jag fick besök av en riktig bilskojare som klämde, kände och körde bilen ett varv. Sedan kom han tillbaka med en lång lista på grejer som behövde åtgärdas och vad det skulle kosta och så ville han dra av den kostnaden från köpesumman. Innan han gick fick jag hans visitkort också och så bad han mig ringa så skulle vi nog komma överens. Haha! Han prutar bort 85 % av det begärda priset och tror att jag ska ringa honom..? Eh, tack för visat intresse! Ring inte mig, för jag tänker inte ringa dig!!

Några besök på BUP har det också blivit under senaste veckan. Båda mina äldsta söner har ju problematik som vi kan få hjälp med och den tas allra tacksammast emot.

Dieten går bra i alla fall, hittills har jag blivit av med 15 kg, vilket kanske chockar min läkare när hon får provresultaten från de blodprover jag tog i morse. Sköterskan bad om en vikt och skrev in den i papprena, men senast jag var hos dem vägde jag alltså 15 kg mer än idag. Läkaren lär ju tro att sköterskan hört fel eller att jag ljög. ;) En fördel till (i tillägg till de jag redan upptäckt med LCHF) är att jag inte var vrålhungrig när jag skulle ta fasteproverna. I vanliga fall brukar jag nästan få panik och vara svimfärdig när jag ska fasta från 20 på kvällen innan, så icke nu. Jag var nästan inte alls hungrig när jag klev upp.

Trött var jag däremot. Båda småsorkarna har tävlat om att hålla oss vakna inättras. Vemund började vid 00.27 och lagom när jag somnat om väckte Vendel mig och pappan. Sedan somnade vi alla om tills Vemund var hungrig igen vid halv 2-tiden och så höll de på, turades om en gång i timmen ungefär. Gaaah! Tortyr.. Till slut fick jag äntligen Vemund att somna vid 07.30, men då ringde makens alarmklocka 5 minuter senare och då gav jag upp!

Vemunds läkare har ringt också och vi ska få komma och ta prover för att se om han är allergisk mot vete. Visar det inget går vi vidare och kollar glutenintolerans. Det är ju skönt att veta hur det ligger till innan han börjar dagis. Idag fick jag en förfrågan om vi vill ha kvar honom i köplats till förskolan. Eh, ja! Jag måste börja söka jobb snart och då är det ju skönt om den biten är ordnad. Jag har varit runt på massor av ställen idag för att försöka få igång en fungerande ekonomi, men det ser lite mörkt ut. Hoppas att morgondagen ger bättre utdelning.

Det roligaste som hänt idag var att jag fick visa leg. på Systembolaget igen. Jag tackade och såg glad ut och kvinnan i kassan sa att hon tror att jag kommer att få visa leg. i många år till. Jo, det får man väl hoppas då. ;) När jag kom ut på Östercentrum kom en helt okänd tjej fram till mig och frågade om hon kunde få en kram. Mysigt såhär i höstkylan tyckte jag, så det är klart att hon fick det. Senare funderade jag på om det var något socialantropologiskt experiment, eller om hon helt enkelt bara behövde en kram. Vem vet. Fler kramar kan ju aldrig vara fel i samhället av idag. :)

Nu sitter jag och dricker en kopp kaffe med kokosfett (med kokossmak!) i. Ganska gott, men mest som "godissubstitut" tror jag. Till vardags ska det nog vara utan smak..

Vendel och jag hittade ett gammalt dockskåp häromdagen och idag har vi tillbringat någon timme med att tillverka möbler till det av gamla äggkartonger, andra sorters kartong och papper. Vad lycklig jag blev när han ville - och hade ro - att sitta ner med mig och pyssla!! Det har nog aldrig hänt förr, men jag hoppas att det ska upprepas många gånger.

Hmm, mer då? Jo, en kvinna från USA (Molly Ryan Stapelman) som jag träffat via Facebook har gjort så fina armband till Vemund och mig! Hennes dotter har också dysmeli och kvinnan har en liten smyckessajt (Bright shiny beads) och hon tillverkar armband som hon ger bort gratis till dysmelister och deras föräldrar. Armbandet består av flera små pärlor och så en stor pärla som påminner om clownfiskens mönster. Armbanden heter "Lucky fin bracelets" och anspelar på den lilla clownfisken Nemo som föds med en liten fena, som inte är något hinder för honom utan istället blir hans "lyckofena". Jag ska bära mitt armband med stolthet och glädje. Framförallt imorgon, för då är det dysmelidag på habiliteringen.

Nu ska jag gå och få i Vemund lite gottis, pannkaka kanske.

Årsdag, dysmeliträff och tygisar!

För att vara jag har jag varit ovanligt aktiv senaste tiden. Eftersom jag är kräfta sägs jag vara hemkär och vilja hålla mig i hemmets lugna vrå och det stämmer nog ganska bra. Jag gillar att sitta i soffan med en bra bok och en kopp te och bara njuta av lugnet och tryggheten. Visst är det kul att gå ut på sta'n och träffa folk och så ibland också, men "..hemma bäst!"

I torsdags var Vemund och jag iväg och träffade ett gäng ungdomar med dysmeli, som var här på ön på sommarläger. Jag fick tillfälle att fråga hur de upplevt sin dysmeli, om de blivit mobbade eller har känt sig utanför osv. Sedan frågade jag lite hur de löst praktiska saker när de saknar en hand eller många fingrar (som Vemund gör.) Ungdomarna i sin tur var lika nyfikna på Vemund och hans hand. Det roligaste var nästan att vi träffade en tjej som har exakt samma dysmeli som Vemund! Hon hade också bara två fingrar på vänsterhanden, varav ett "dubbelfinger". Däremot hade hon båda underarmsbenen intakta. Jag var tvungen att ta en bild för att kunna visa Vemund när han blir äldre, att det finns någon PRECIS som han. :) Överlag kändes det väldigt positivt att träffa de här glada och roliga ungdomarna, som var precis som vilka killar och tjejer som helst i deras ålder, bortsett från att de saknade en arm eller ett ben hit och dit..

På torsdagen åkte även mina stora barn tillbaka till fastlandet, så nu är det lite tomt tycker jag. Saga lovade att komma tillbaka snart igen, så det hoppas jag att hon kan göra. Tin sa att han ska komma när han tagit sitt moppekort, när nu det blir. ;)

I fredags kom några goda vänner på besök. De skulle bo i min lägenhet nu i helgen och det verkar ha gått bra. Katten var säkert glad över att få lite sällskap om inte annat. Igår bjöd vi hem deras familj på lite grillade kotletter och sallad och satt och pratade ett par timmar. Barnen lekte relativt snällt tillsammans, även om Vendel och deras 3-åring är lika busiga och fulla i sjutton båda två. :D Ett glas vin eller två blev det för mig också. Ett var alkoholfritt, och gott för all del, men det andra var äkta vara.. Mmm!

Idag är det söndag 4 juli och min 33-årsdag! Det känns helt skumt. Inom mig är jag inte en dag äldre än 22. Jag menar, vem är det som fortfarande får visa leg. på Bolaget? ;) Undrar hur jag kommer att känna det när jag blir 44.. :p Maken hade lite halvt lovat mig frukost på sängen, men Vemund väckte mig långt tidigare så han och jag gick upp och fixade blöja till honom och så satte jag mig och kollade nätet i väntan på att övriga familjen skulle vakna. Någon timme senare dök maken upp och då fick jag faktiskt min frukost, om än i köket. Om det är så här fint väder imorgon vill jag äta frukost på altanen.

Vädret på ön har ju varit kanonhärligt i flera dagar, om inte veckor (?) nu, så äntligen får jag chansen att hänga tvätt på tork ute. Det luktar så gott om det som torkat i sol och vind och så känns det bra att inte slösa energi genom att använda torktumlare. Den är ett måste annars eftersom det blir en hel del tvätt här - framförallt med en tygblöjebebis - men även med en 4-åring som byter kläder oftare än en programledare i Melodifestivalen! ;)

På tal om tygblöjor så tjoade grannen över staketet för en stund sedan. En dag när hon kom hem hade det stått en kasse tygblöjor med tillbehör på hennes trapp från Imse Vimse. Hon förstod ingenting, men kom sedan på att vi är i princip de enda på gatan med bebis så hon frågade om det var våra. Jodå, en av tjejerna från Imse Vimse skulle låta mig och Vemund testa lite nya engångsinlägg och en formsydd flanellblöja (?) som kändes himla mysig. Dessutom fick vi ju en ny ullbyxa som tack för att vi testade deras påtänkta nya ullbyxa. (Den blev det för övrigt inget av med, de flesta var nöjda med nuvarande modellen.) En träningsbyxa hade hon skickat med också, men den är kanske lite i tidigaste laget för Vemund. Hon tänkte kanske fel med tanke på hans vikt.. :) Tjejen hade i alla fall tagit fel på hus och det är ganska lätt hänt eftersom det här och grannens hus är rätt lika.

Nu sover Vemund sött i sin säng och jag har suttit ute i solen en stund och läst Thomas Bodströms bok Rymmaren. Den har fått ganska bra kritik, så jag hoppas på en trevlig läsupplevelse. Ikväll ska vi lämna Vendel till farmor en stund och gå ut och äta lite gott, maken och jag. Vemund får förstås följa med, för än är han lite för liten för att vara med farmor. Nästa sommar däremot kanske maken och jag kan få gå ut och vara vuxna alldeles på egen hand. :D

Vemund i utvecklingsfas ger mamma mer tid..

Nu har det blivit lite glest mellan inläggen, men Vemund är tydligen i någon sorts utvecklingsfas och sover väldigt dåligt på nätterna och vill vara nära hela dagarna - helst i famnen. Vissa nätter gallskriker han bara och inget man gör hjälper, medan andra gånger är han nöjd bara han får ligga nära, gärna med ett bröst i munnen. ;) Kanske är det den berömda fas spädbarn går igenom, i vanliga fall runt 8 månaders ålder, då de inser att de faktiskt är egna individer och inte lever i total symbios med mamman? En aning påfrestande är det för oss föräldrar, eftersom det bara är mamma som duger, men samtidigt vet vi ju att det är en kort period i livet som det blir så här.

All tid med Vemund snuttandes i sängen har dock haft det positiva med sig att jag hunnit läsa flera böcker. De två senaste är skrivna av en isländsk författare (eller heter det författarinna?) som heter Yrsa Sigurdardóttir. Jag har inga isländska tecken på mitt tangentbord, men i länken ser man hur namnet skrivs egentligen. De böcker jag läst heter "Det tredje tecknet" och "Den som gräver en grav" på svenska. De var riktigt välskrivna; både språkligt och innehållsmässigt, och persongalleriet är väl sammansatt. Jag gillar speciellt huvudpersonerna Thóra och Matthews humor. :D Rekommenderas varmt om man gillar deckare! Till min stora glädje har jag sett att hon skrivit en till - Aska - och den hoppas jag att jag hittar nästa gång jag besöker biblioteket. Nyligen började jag även läsa boken "Mitt liv i mina händer" av Alison Lapper. Hon är en brittisk kvinna som föddes i mitten av 1960-talet, utan armar och med förkortade ben. I belysning av hennes livsöde känns Vemunds dysmeli som "a piece of cake" och med tanke på vad hon åstadkommit i sitt liv kommer inget att kunna hindra Vemund från att göra vad han vill. :) Nu har jag bara en bok kvar på nattduksbordet och den är passande nog skriven av någon som heter Varg Gyllander, Varg är ju Vemunds andranamn. Boken heter "Somliga linor brister". Nu återstår att se om omslaget motsvaras av innehållet.

Idag satt jag och betalade lite räkningar och hittade en från Intrum Justitia. Det kändes lite obehagligt för jag är noga med att betala alla räkningar i tid, men ibland är vårt arkiveringssystem på hemmakontoret något som lämnar en hel del i övrigt att önska.. Det kan ju alltså hända att man missar något, men då brukar man ju få en påminnelse från fodringsägaren. Så icke i detta fall. Det visade sig att det var min hyresvärd - det kommunala hyresbolaget - som ansåg att jag var skyldig dem 180:- men istället för att påtala detta för mig och fråga hur det kommer sig att jag, som alltid betalar hyran punktligt utan krångel, för en gångs skull betalar en lägre summa vänder de sig alltså till ett inkassobolag, som till råga på eländet lägger på en 50-lapp. *muttrar surt* Om det är så att man har ont om pengar så hjälper det ju inte att det läggs på en massa avgifter på den ursprungliga summan, eller hur? I just det här fallet visade det sig att jag - klantigt nog - lyckats vända på två siffror när jag la in räkningen till betalning och därmed betalat för lite i hyra.. *suck* Det är väl bara att bita i det sura äpplet och betala inklusive påminnelseavgiften, men jag ska i alla fall ringa på måndag och höra hur det kommer sig att de är så snabba på att lämna vidare till inkasso.

Dagar utan datortid har vi också tillbringat i lekparken som lämpligt nog byggts upp bara ett stenkast från vårt hus. Det finns massor med roliga leksaker och "attraktioner" på platsen, så Vendel och jag har varit där och lekt och tröttnar man är det bara att gå till de andra närliggande lekplatser som finns här i området. Jag ska se om jag inte kan ladda upp lite bilder från lekplatserna imorgon. Nu är klockan snart halv tolv och det är dags även för mammor att gå och lägga sig för natten.

Imorgon lördag är det några loppisar häromkring, och så måste jag lämna in Panorama-vagnen för att få nya upphängningsremmar till den (jag var hos skomakaren redan i måndags och lämnade in en rem, men jag har glömt att lämna resten och så ville hon ha själva vagnen också..) och sen var det ytterligare något som min grötiga amningshjärna förträngt.. På söndag ska vi nog ta en liten familjeutflykt till andra änden av ön och titta på hus. *ser fram emot*

Liten uppdatering igen.

Nu händer det mycket här igen. Varför kan inte viktiga saker dela upp sig lite, så man inte får allt i famnen på samma gång?

För det första har jag inte hört något från min läkare angående de prover jag tog för över 2 veckor sedan. När jag pratade med vårdcentralen fick jag veta att läkaren tagit semester!? Jaha, tack för den då. En annan läkare ska ringa upp mig på måndag istället. Jag har åtminstone hämtat ut mina mediciner och börjat ta dem, så jag hoppas på att märka resultat snart.

Sedan var vi hos bvc och sjukgymnasten med Vemund i fredags (igår alltså.) Han hade gått ner 10 g och väger nu 9960 g till 72 cm. =) Någon lyckas bättre med formen inför Beach 2010 än jag kan vi säga. ;) Hos sjukgymnasten fick han en ny - större - skena igen. Dessutom hade hon, i tillägg till hans vanliga, gjort en specialskena med större lufthål och velour som foder istället för den vanliga grisrosa filten. Detta eftersom Vemund fått konstiga utslag på armen, som kanske kan bero på skenan. Jag undrade om vi kunde få velouren i royal blue med guldkronor nu inför kronprinsessbröllopet, men den var tydligen slut, så Vemund fick nöja sig med beige velour istället, men mjuk och skön blev skenan i alla fall. Tyvärr hade vi inte kameran med oss. Dysmeliteamet i Stockholm var fascinerade av vår metod att låta handkirurgen gjuta av Vemunds arm med gips och låta sjukgymnasten forma skenan efter modellen, så det vill de veta mer om. Kul att vi kan få vara föregångare inom en sån sak. =)

Vemund passade på att bli hela 7 månader igår. (Herregud så fort tiden går!!) Bild kommer när jag orkat ladda över från kameran. Tin hade skolavslutning på kvällen, så det var en fullspäckad dag. :) Nästa år slutar han 9:an, det känns helt sjukt. Tänk att jag har så stora barn, jag som nyss tog studenten själv, typ..

Jag har fått äran att testa nya ullbyxor åt Imse Vimse, så det har vi, Vemund och jag, ägnat oss åt i veckan. Nu vet jag inte hur mycket jag får berätta, men jag kan säga att jag är lite besviken än så länge. De har gjorts mindre för att vara smidigare och nättare, och det är ju bra tänkt, men med min lille knubbis så blir de på tok för små och inte får jag plats med extra fyllning inför natten heller. Hoppas att det åtgärdas tills de kommer i produktion.. Annars får jag väl helt enkelt bara gå upp en storlek istället, för ullbyxor måste man bara ha nattetid! Me löööv! Dessutom hittade jag några Imse Vimse AIO i en kasse hemma i lägenheten, så nu har jag glädjen att använda dem igen också. Härligt!

I morse åkte Tin till sin pappa på fastlandet, så nu har vi bara de två småsorkarna hemma, men jag hoppas att Saga kommer över med sina kompisar snart. Det blir tomt med "bara" två barn. Nu när Vemund är så pass stor har jag monterat in en stor bilbarnsstol till honom också. Den är ju stationär till skillnad från babyskyddet, så nu blir det trångt om man vill vara tre i baksätet. Tänk att vi har en 7-sitsig bil och ändå får vi inte plats med allt och alla. Det måste vara ett sån't där fysiskt mysterium! :D

Nu ska jag gå och natta en tills nu alldeles för pigg Vemund, som börjar slå över till övertrött. Hoppas att han sover för natten sen, det har varit dåligt med det på sistone, men hoppas kan man ju som sagt!

Liten uppdatering..

Ja, som ni kanske förstod gick det ju bra på utvecklingssamtalet och efterföljande möte med chefen för förskolan Vendel går på. Förut har personalen inte tyckt att det varit några bekymmer, men nu kom det fram att han är "lite mer aktiv" och "testar gränser mer och hårdare än 'vanliga' barn", även på förskolan. Tydligen lyckades vi få fram vårt budskap, att jag är helt slutkörd och att det inte fungerar helt gnisselfritt med en vildbasare hemma då. Det är mycket som ligger bakom och jag orkar inte dra allt nu, men vi har ju märkt att Vendel mår bra av kontinuitet, t.ex. funkade det inte alls när de ville att han skulle gå 9-15 på tisdagen, 9-12 på onsdagen och så 9-15 igen på torsdagen. Han blev helt förvirrad och det var kaos hela eftermiddagen, särskilt på onsdagen. Då fick vi igenom att han skulle gå 9-14 alla tre dagarna och bara det gjorde stor skillnad. Nu märker vi att det inte är helt lyckat med 3 dagar på förskolan och 4 dagar hemma så i samråd med personalen och chefen ska det nu bli 9-15 alla 5 dagarna så får vi se hur Vendel mår både där och hemma. I sommar kanske han ska vara hemma helt några veckor och hur det fungerar blir en senare fråga, men i höst ska det hela utvärderas och så får vi se hur allt utvecklas här hemma. Vi håller tummarna att det här ska vara det bästa för både Vendel och oss som familj.

Jag har ringt till vårdcentralen idag angående min värk också. Mamma kontaktade läkare i veckan eftersom hon börjat få liknande problem som jag, så då tänkte jag att jag ska ta tag i mitt också, så kan vi jämföra läkarnas slutsatser.. ;) Sköterskan jag pratade med frågade ut mig lite om hur min livssituation ser ut och hur jag har det i vardagen osv. När jag berättade att jag är sjukt trött, att jag knappt kan gå om jag tagit en barnvagnspromenad eller att jag inte orkar bära min son eller ens hålla en tung kaffekanna så frågade hon bara om jag tränar nånting. - "Nej, eftersom det kostar mer än det smakar just nu" svarade jag. - "Jaaa, men du vet ju att träning är bra, man ska inte sitta still när man har ont!" sa den hurtfriska sköterskan och höll på att få luren i örat.. *morr*

Jag har haft den här värken i 10 år, jag hade den när jag vägde 30 kilo mindre än nu, när jag styrketränade och promenerade flera gånger i veckan, när jag pluggade, när jag jobbade heltid och mer än det, när jag var arbetslös, gravid, föräldraledig.. You name it! Värken finns där, oavsett vad jag gör. Om jag överanstränger mig blir den värre och jag får sitta eller ligga dagen efter, så är det bara! Det jag försöker göra nu är att överleva vardagen så gott det går, att ge mig själv extra bekymmer genom att ta en promenad hör inte till den kategorin.

Till något roligare. Vemund sitter nu ganska långa stunder, med bara lite stöd från mig. Kommer han på andra tankar ramlar han förstås ganska snart så man får vara precis intill, men det märks att han har hyfsad koll på sin kropp i alla fall. :) Han är riktigt duktig på att vända sig från rygg till mage och från mage till rygg också. Har man lagt honom på filten på golvet kan man vara ganska säker på att han inte ligger kvar där man lagt honom, till skillnad mot Vendel vid samma ålder. Vemund äter nu två grötmål om dagen och gapar som en hungrig liten fågelunge när han ser att jag har en sked i handen, oavsett vad det är på skeden. Just idag råkade det vara tårta eftersom ICA Maxi bjöd idag när vi var och handlade. (*host* Andra dagen i rad vi åt tårta eftersom maken fyllde år igår och hade köpt hem en liten tårta till fikat då..) Vemund fick en pytteliten klick grädde och gapade efter mer, men vi skyndade oss hem och gjorde i ordning en stor portion gröt istället.

Igår fick Vemund gröt precis innan han lade sig och så fyllde jag på med lite tutte. Han sov, nästan utan avbrott, mellan 20 och 07! Gissa vem som hade ont i tuttarna, men som vaknade relativt utvilad ändå!? :D Jag har kört samma recept ikväll men vågar inte hoppas för mycket, men nog vore det skönt om han sov mätt och go' hela natten alltid. Hans skena sitter på hela nätterna och han verkar acceptera den utan närmare funderingar nu. Ikväll när jag gosade med honom vid blöjbytet märkte jag dock att hans arm ser ganska krokig ut, den har liksom blivit snedare precis vid armbågen. Om skenan spelar in eller ej vet vi inte, men vi ska fråga sjg när vi ska dit på måndag. Annars har vi noterat att Vemund är väldigt duktig på att använda vänsterhanden, både när han ska ha tag i leksaker och greppa t.ex. majskrokar - som blivit en favorit! Det är skönt att se att han använder sin lilla hand och att han faktiskt har riktigt bra funktion i den. :)

Nu ska jag passa på att krypa ner medan han sover gott och så hoppas vi att han upprepar förra nattens succé. Om jag är riktigt pigg kanske vi kan ta oss till öppna förskolan en sväng, vi får se.

Busy week...

Vemund är en upptagen liten herre, sin ringa ålder till trots. Hade han nu varit en "normal" unge hade vi väl haft ett besök hos bvc en gång i månaden för att kolla vikt och längd och färdig med det, men nu är han ju inte helt "normal" - vad nu det är?

I eftermiddag har vi som sagt ett besök hos ortopeden för att träffa en handkirurg som kanske kan ge oss lite tips på hur vi kan träna hans hand och utforma skenan så att den sitter bättre. Som det är nu sitter den ju på max ett par timmar på natten, innan han lyckas krångla sig ur den. I helgen är vi så bortresta för att gå på barnmässan i Göteborg samt träffa Vemunds gudfar och mammas bästis = frun till Vemunds gudfar.

När vi kommer hem är det "direkt på det" igen. På måndagen är det besök på handmottagningen för att ev. modifiera skenan om handkirurgen haft åsikter om utformningen och på tisdag ska vi till barnläkaren, han kollar mest allmäntillståndet och ser att arm och hand ser ut som de ska - med hänsyn taget till dysmelin och på onsdag är det dags för vanliga bvc med 5-månadersvaccination...

Pust, jag blir alldeles matt när jag tänker på det. Det är en himla tur att Vemund är en så god och glad unge, som tar det mesta med ro och möter världen med ett leende. Han verkar inte vara så lättstörd och möter de flesta nya kontakter med devisen att "främlingar är vänner du ännu inte känner"! =)

Lite gladare Ekorre..

Det var inte godis jag behövde, det var ett par mackor och en söt make! *ler* När han hade låtit mig sura av mig tillräckligt lånade han ut sin bil trots allt. Hörde jag någon säga "kvinnlig list"? ;) Hehe, nä seriöst så var det äkta surande över att så många saker kan gå så himla fel på så kort tid. Allt körde ju verkligen ihop sig på alla möjliga (och nästintill omöjliga) vis så jag inte kunde förstå hur det skulle lösa sig åt något håll. Att jag slarvat med maten gjorde ju inte saken bättre förstås.

Nåväl, nu har jag bokat om resan så att den gäller för personbil också, och därmed kan jag ju glädja exet genom att köra Saga en bit på väg om det kan underlätta för honom. Hyrbilen har jag bokat av. Personalen där blev en aning putt och undrade om jag verkligen inte kunde lösa det genom ett intyg på körkort, men nej, det gick ju inte. Har de så'na dumma rutiner i vårt digitaliserade samhälle, där man kan kolla upp allt med några enkla tangenttryck, så får de skylla sig själva om de förlorar en och annan kund då och då. De hade ju fått personnummer och alla andra uppgifter så de borde ju lätt kunnat se att jag har körkort. Giltig legitimation har jag ju och skulle Polisen stoppa mig för att jag kör utan körkort borde det vara min ensak och inte biluthyrarens. Nu förstår jag ju att det inte är så, men ett tips är ju att ändra regler/lagar/whatever så att man kan hyra bil utan att ha körkortet med sig rent fysiskt. =)

Efter maten var jag lite gladare och när Vemund fått mat var han både glad och trött så när Vendel somnat lade vi Vemund också och gick ner till tevesoffan och såg film - Flickan som lekte med elden. Först var det bara maken och jag, men mot slutet kom båda mina tonåringar och störde med kommentarer, både rörande filmen och helt ovidkommande saker, men det är ju det som är en del av charmen med familj så det gjorde ärligt talat inte så mycket. Tvärtom faktiskt! Det är alltid roligt när ens halvvuxna barn vill umgås med en. Dessutom hör jag ju dåligt så vi hade text till filmen, så jag fick veta när mobiltelefoner ringde och dörrar stod och slog, även om jag kanske inte hörde dem..

På tal om att umgås så ska Saga och jag ta en liten "tjejrunda" på sta'n imorgon och kolla kläder tänkte vi. Jag gav ju henne ett "presentkort", i påskägget, på 200:- att handla något plagg för istället för att jag ska gå och köpa något hon kanske inte gillar. Mina äldsta är ju så självständiga och med starka åsikter om hur de vill klä sig, så där är jag hopplöst ute, mina futtiga 32 år till trots..

På eftermiddagen ska Vemund få träffa en handkirurg som kommer ner från Stockholm. Det är ju praktiskt, så slipper vi åka upp dit bara för en kort konsultation. Kanske bäst att jag lägger mig nu så jag orkar med både läkarbesök och shopping! God natt!

Bildbevis på vändningar a la Vemund 30 mars 2010.

Idag var vi på Klapp & Klang igen. Det är nästan det bästa Vemund vet, att man sjunger för honom. Det allra bästa är ju när någon av storebröderna busar med honom! När jag gick för att hämta fika passade Vemund på att vända sig igen, jag hann med att få upp kameran och föreviga en liten stilstudie:

Här är han nästan helt över, en förarglig arm är i vägen för manövern.

Sådär ja, nu är det inte mycket kvar..

Ja! Jag gjorde det!

Dysmeli..

Dysmeli är det nya ordet för mig att lägga till mitt vardagliga vokabulär. Det betyder ungefär "onormal lem".. Vem kunde ana att ett så litet ord kan ställa till så mycket besvär. Vi ska till en läkare här i Visby den 7 december och redan den 9 december kan det vara så att vi får åka till Stockholm och träffa Dysmeliteamet på KI (Karolinska Institutet) och Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Vemunds hand kommer att undersökas av specialister, vi kommer att få kontakt med läkare, sjukgymnast/arbetsterapeut och om vi känner att det behövs får vi även kontakt med kurator/psykolog. I nuläget känns det sistnämnda inte särskilt aktuellt. Vemund äter, sover och verkar må fint, och det är ju det viktiga! Kanske kan man förlänga hans underarm i framtiden och kanske kan man göra något åt fingrarna, men för min del känns det inte roligt att tänka att de ska in och karva i mitt lilla barns arm, så jag lägger de tankarna åt sidan tills jag hört vad de i Stockholm har att säga om saken!!

Tills vidare surfar jag runt och kollar lite på sidor som handlar om dysmeli och ser till min glädje att de flesta lever ett fullgott liv och kan göra vad de själva vill, utan att låta sig begränsas av det där lilla ordet - dysmeli...