Hem ljuva hem!

Nu har vi återvänt till lugnet på den lilla ön i sjön efter ett par ganska hektiska dagar i storstaden. Vi fick en hytt på båten (snälla kommunen betalade eftersom det var en "sjukresa") och där sov Vemund gott i sin vagn som vaggades i takt med vågskvalpet och Vendel kunde härja fritt med alla sina leksaker. Väl framme hos mamma, dit vi hittade nästan helt utan gps, fick vi pasta och köttfärssås som hennes goa sambo lagat till och sedan fick vi nycklarna till hans lägenhet dit vi sedan begav oss. Det var sent när vi kom fram, men ändå höll både Vemund och Vendel igång en god stund efter att vi lagt oss. Att de bara orkar - våra sorkar! ;-)

Dagen efter (onsdag 9 dec. alltså) klev vi upp tidigt och försökte få i oss och Vendel lite frukost. Vi skulle vara på Astrid Lindgrens barnsjukhus vid 11 och träffa arbetsterapeuten, men jag ville vara där redan i "Babbie-tid" som vi kallar det efter min kära mor som gärna kommer alldeles för tidigt, hellre än för sent, så vi åkte iväg redan runt halv 10. Vi hittade en parkeringsplats i p-garaget och lyckades snirkla oss in i själva byggnaden, hitta rätt våning och rätt avdelning utan alltför mycket krångel. Vi anmälde oss i receptionen och satte oss i det hemtrevliga väntrummet där det fanns böcker, leksaker och teve att fördriva tiden med. Arbetsterapeuten var lite försenad, men det gjorde inte så mycket, vi hade ju ingen brådska någonstans. Vi fick kanske inte veta så mycket nytt från henne eftersom vi läst på mycket på nätet om Vemunds tillstånd, men det var trevligt att träffa henne och prata lite om några funderingar vi haft.

När det lilla mötet var avklarat gick vi ner till cafeterian och åt lunch. Vendel hade tröttnat lite på att vara duktig så han trotsade hela måltiden igenom. Till slut hade han i alla fall ätit upp alla köttbullar på sin tallrik och fick en utlovad glass som efterrätt. Tillbaka på mottagningen igen fick vi veta att vi fått en tid för röntgen av Vemunds armar och händer så det var bara att hasta upp dit och ordna några snygga bilder med en föga medgörlig bebis som medverkande. Det kändes så hemskt att stå och hålla fast honom och vrida och vända på hans små armar och händer.. Personalen var jättegullig, men man måste ju få bra bilder! Jag bad om en liten matpaus för honom och efter det var han betydligt nöjdare.

Vid 14.55 fick vi så äntligen träffa dysmeliteamet med läkare, handkirurg, sjukgymnast och något mer som jag inte uppfattade. Inte kommer jag ihåg ett enda namn heller, det blev lite mastigt där.. Tur att vi fick med oss broschyrer med information! Teamet bestod av väldigt trevliga och omtänksamma människor som lät oss ställa frågor, berättade ingående om vad man kan och bör göra med Vemund nu och vad som kommer att hända längre fram. Dem ska vi träffa igen om ungefär ett år. Det kändes lite surrealistiskt att sitta där med så många människor som samlats för "vår" skull. :-) De klämde och kände på Vemund, mätte hans arm och kollade fingrarnas rörlighet. De visade även röntgenbilderna och gick igenom dem noga med oss. Vi fick veta att det var som vi trodde med ett av hans fingrar på vänsterhanden. Det finns ben till två fingrar där, men inte fullt utvecklat. Hans vänstra underarm har även ett förkortat ben vilket kan innebära en risk att handen blir snedställd, men det ska kollas upp och i så fall korrigeras. Tills vidare ska han få en skena utprovad som håller handen rak och förhoppningsvis rätar ut hans fingrar så att de inte blir så krokiga som de är nu.

När vi var klara med sjukhuset för dagen åkte vi hem till mamma igen. Återigen fick vi supergod mat och som en extra bonus var min lillasyster (Vemunds gudmor) med familj där så Vendel fick leka av sig lite med sina kusiner, syrran fick äntligen hålla sin gudson och vi fick prata och umgås öga mot öga istället för över telefon som det vanligtvis blir när man bor så långt ifrån varann.

Det blev rätt sent innan vi kom i säng den kvällen med och hur Vendel orkade hålla igång hela dagen (och halva natten) är för oss vuxna en gåta. Själva höll vi ju på att svimma av trötthet många gånger om.

På torsdagen tog vi sovmorgon och packade sedan ihop våra saker, städade upp lite i lägenheten och for sedan till IKEA! Även dit hittade vi utan gps. Wow, det är nästan så man börjar känna sig lite hemtam i sin uppväxtstad. ;-) På IKEA lämnade vi in Vendel på Småland och det enda problemet visade sig vara att få honom därifrån sedan. Jag shoppade lite julklappar, mest till barnen, men även till syrran och bästisen. :-) En rejäl lunch på IKEA är nästan den största behållningen, gott, mycket mat och billigt! Passar bra för mitt halvsmåländska hjärta. Vemund sov nästan hela tiden, med undantag för några matpauser och Vendel busade runt som vanligt - på Småland får man ju bara vara en timme.. Hrmm.. På väg ner till båten sedan sov båda småsorkarna, men Vendel vaknade när vi skulle äta kvällsmat i Nynäshamn. Sedan var det full fart på honom in på halva natten igen. Vi kom in med båten vid 0.20 och sedan dröjde det till en stund efter 1 innan han somnade.

Idag var jag på Myllan (öppna förskolan) med småttingarna en timme. Vendel ville så gärna dit och jag orkar inte ens tänka på tjatet om han inte hade fått gå dit idag.. Nästa gång ska vi dock försöka ta oss dit lite tidigare så han hinner leka av sig ordentligt. Nu ikväll har vi ätit mat, sett film och ätit lite fredagsgodis. Imorgon blir det en tur till sta'n hoppas jag, jag måste nämligen shoppa lite nya bodies till Vemund, för de i strl. 56 stramar så i halslinningen. ;-) Ja, jag är glad att han växer och frodas, men klädkontot som sagt.. Mamma gav mig pengar till julklappar åt barnen, så nya snygga överdelar får bli mammas julklapp till honom!

Nu ska jag krypa ner hos alla mina grabbar (utom äldste sonen då) och gosa och sedan soooova!