lördag 12 januari 2013

Betraktelse i natten.

Jag stryker honom mjukt över ryggen. Nynnar lite (så tyst att han inte hör. Man får inte sjunga för honom!) När jag ser hans blåslagna lilla kropp vill jag gråta. Överallt har han märken efter hugg, slag och bett. Jag kan inte försvara honom. Jag vill, men orkar inte. Jag har tid, men hinner inte. Alla barn har rätt att växa upp i trygghet och få känna sig enbart önskade och älskade. Mina barn är både önskade och älskade, ändå är de fulla av sår och blåmärken. Det är inte mitt fel, men det är mitt ansvar att skydda dem. Jag går under av ansvarsbördan och skammen, ångesten och ängslan. Känslan av att vara otillräcklig och "inte bra nog-förälder". Jag skäms på dagis inför varje nytt bitmärke och blåmärke.

Ärligt vet jag inte vad jag ska göra. Folk i omgivningen talar om för mig att vi måste lära våra barn att man inte får slåss, inte bita och inte knuffa ner andra från soffan. Snälla, vad tror ni att vi gör dagarna i ända?

Tror ni verkligen att vi säger att det är okej att bita brorsan så han blöder?
Tror ni att vi bara tittar lugnt på när de brottas och knuffar ner varandra ur soffor och sängar?
Tror ni att vi jublar när de hoppar ner från bordet och landar på den som sitter i soffan?
Tror ni att vi håller upp poängtavlan när de siktar på varandra med tillhyggen och träffar?
Om ni tror det så är ni varmt välkomna att komma hit och bo med oss en vecka. Under den tiden får ni gärna ta över ansvaret för uppfostran och se till att barnen inte skadar varandra eller sig själva. Lyckas ni med det så lovar jag att lämna över ansvaret för barnen till er på heltid!

Jag stoppar om honom. Rättar till täcket och släcker lampan. Han andas lugnt och stilla. En, trots allt, trygg liten unge som sover gott i förvissningen om att han är centrum i universum, att han är en hjälte och den som ska styra världen. Han ler nöjt i sömnen och vänder sig om med favoritnallen i famnen. Jag släcker lampan och smyger tyst ut.

God natt älskade barn! Imorgon ska jag återigen göra mitt bästa för att du ska få vara trygg, lugn, mätt, hel och ren, leka och busa. Jag ska göra mitt bästa för att skydda dig från allt ont. Men du ska veta att mitt hjärta brister varje gång jag inte lyckas. Jag trasas sönder med dig! En dag kanske.. kanske det vi säger går in. Kanske slutar ni att slåss. Kanske slutar bita, slutar knuffa. Kanske är ni en dag bästa vänner! Kanske förstår ni en dag värdet av att vara syskon!

4 kommentarer:

  1. Ja, verkligen shit! 192 kilo på en fyraåring. Lite väl mycket. Och för mig som är väldigt noga med text, ett väldigt irriterande fel! Som nu är tillrättat. Nu vägen Han faktiskt bara 19,2 kilo! =)

    SvaraRadera