Tårar och pulkaåkning..

Häromveckan var jag hos (ytterligare en ny) läkare på psyk. För ovanlighetens skull började jag gråta när jag pratade med henne också. Jag har blivit så gråtmild, kan det vara åldern tro? Förr, i alla år, har jag hållit masken, en fasad, inte visat känslor. Nu kan jag inte ens komma innanför dörren till läkarnas kontor innan tårarna börjar trilla..

Nåja, hon sjukskrev mig ett par månader till och rekommenderar mig att testa Concerta eller annat metamfetaminpreparat när jag väl slutat amma. Hon tror att det kan ge mig lite lugn uppe i huvudet så att mina tankar inte tröttar ut mig så. Med tanke på vilken bra effekt mina två söner haft av sin medicin så är jag riktigt nyfiken på att se hur jag reagerar på det! Nu ska jag bara vänta på att Pyret ska vilja sluta ammas helt, själv är jag inte redo förrän han är det! Hon skulle även skriva remiss till arbetsterapeuten som ska komma hem och ge mig hjälp att organisera här.. Hmmm, vem utom jag organiserar här? Anyone!? Noooo...

Igår fick jag i alla fall ett riktigt "städryck" och röjde rejält i vår pinsamt stökiga källarhall. Stök gör mig trött och frustrerad, så trots att jag har ont idag och blev ännu tröttare så var det klart värt det. Bara känslan av att veta att det är ordning nånstans ger en sån flummig "feng shui-lycka" i mitt sinne!

Vi var ute och åkte pulka med barnen idag också, som belöning till Vendel för att han var snäll mot sina bröder hela dagen igår. Vi vet ju vad som krävs och säkert skulle vi låtit honom åka ändå, men nu tror ju han att det var snällheten som gjorde det och det ska vi inte ta ifrån honom. ;-) Jag åkte pulka med Pyret och han tjöt av skräckblandad förtjusning, både på vägen ner för (den ganska lilla) backen och på vägen upp när jag drog honom i pulkan. Vemund åkte oförskräckt i full fart i en egen pulka och Vendel åkte sin "nya" snow-racer! :-) Det var många år sedan jag åkte pulka och jag hade nog lika kul som de små.

I veckan som kommer ska de ringa från vårdcentralen och den här gången funderar jag på att ta med mig maken till läkaren så att jag verkligen får fram det jag vill säga; Jag vill ha hjälp att ta reda på vad min smärta beror på (utöver psykisk påverkan och stress) och få hjälp för det! Som det är nu sitter jag bara där och gråter, får lite antidepressiva, vitaminer och sjukskrivning. Det är ju gott och väl, så att jag får en respit, men jag kan ju inte gå runt och ha ont resten av livet och den här tröttheten förstör mitt liv totalt! HJÄLP!

På tal om trött ska jag sova nu så jag orkar upp med de små och ta dem till dagis imorgon.