Sjuka barn och rädd mamma...

Vemund och Viljar turades om att hålla mig vaken hela natten - igen. De måste ha snackat ihop sig innan läggdags eller något, för det var otroligt så vältajmade de var i sina väckningsförsök. Först gnällde Vemund och hade tappat nappen och verkade ha lite ont. Lagom när han hade somnat om och jag precis höll på att somna så vaknade Viljar och ville ha mat. När han hade ätit klart och jag la mig tillrätta igen så vaknade Vemund, verkade ha ont och letade efter nappen. Jag hjälpte honom, la mig ner och höll på att somna, då ville Viljar ha påfyllning.. Så höll de på fram till 7, då vi alla slocknade av utmattning.

Vid 8 vaknade Vemund och ville upp, så Viljar och jag fick lite ro och sov till 9.20. Hurra! Jag kände mig rätt vissen och har sedan tillbringat största delen av dagen i sängen under täcket och med Viljar och en bra bok som sällskap. :) Strax före 13 somnade jag och vaknade först när maken kom hem med både Vendel och Vemund. Det var välbehövlig sammanhängande sömn, tack käre make!

Vemund hade varit gnällig på dagis och eftersom han inte hade ätit frukost kändes det inte så bra att han bara ätit en halv macka där.. Personalen gissade på höstblåsor! Hmm, är inte det väldigt smittsamt? Inte kul om Viljar skulle bli smittad då.. (bortsett från att det förstås är väldigt synd om Vemund.)

Jag har upptäckt att jag blir mer och mer osocial och dessutom verkar jag - jag!! - ha drabbats av telefonfobi. Förut älskade jag att både svara i telefon och att ringa vänner och bekanta. Nu lyfter jag inte luren om det inte är absolut nödvändigt. Jag antar att jag måste ringa a-kassan och ta ett samtal med dem om min ersättning, men då måste jag ringa FK först också och tja.. det tar emot väldigt. Dessutom måste jag nog anmäla mig och därmed aktivera mig på Af också.

I morse lyckades jag i alla fall ringa min fina bvc-sköterska och höra om hon visste något mer om psykologen jag ska träffa. Avtalet var att han skulle ringa mig, men helt plötsligt - utan min vetskap - hade det ändrats och de som vill ha hjälp ska nu själva kontakta honom. Eh, jaha.. Tur att jag (ivrigt påhejad av maken) vågade ringa bvc i morse då.

Min "sociala fobi" yttrar sig även i att jag inte varit inne på mitt älskade effell på flera månader och Fb kollar jag som hastigast i mobilen. Bloggen har ju, som ni sett, även den blivit lidande. Det värsta är att jag inte är det minsta mer social i verkliga livet. Inga samtal, inga möten, inga aktiviteter. Jag går inte ens på sta'n, fast jag egentligen tycker att det är väldigt roligt och mysigt. Jag behöver nog den där psykologkontakten - nyss!