Lite noojiig..

Det är väldigt sällan jag är förkyld nuförtiden, men när jag väl blir det kan jag lätt mäta mig med en man som är riktigt förkyld. Bara så ni vet! Aaatjoo!

* noojiig = barnens uttal av snorig.

Speciella barn..

Mina barn har ju lite diagnoser hit och dit eller så är de bara speciella - ofta på ett bra sätt. En av de små som jag inte misstänker diagnos hos är Vemund, men han är istället väldigt speciell på andra sätt. Vi lade för något halvår sedan märke till att han konsekvent kallade min röda bil för mammas bil och makens blå bil för pappas. Inte så märkligt, eftersom det låg till på just det viset. Sedan började han kalla alla röda bilar för mamma och alla blå bilar var pappa.. Nu har han utvecklat det ett steg till! Vi har en taklampa som kan ändra färg på belysningen med hjälp av en fjärrkontroll. En morgon låg Vemund i vår säng och lekte med fjärrkontrollen och bläddrade mellan de olika färgerna. När det lyste blått sa han pappa, sen tryckte han på rött och sa mamma. Jo, svarade vi, för så brukar han ju säga. Men sen bläddrade han vidare och det visade sig att han har olika färg på alla i familjen!! Saga var lila har jag för mig och Tin var grön, Viljar gul och Vendel orange (något sånt, minns inte exakt.) Väldigt intressant inblick i en treårings tankevärld! Häromdagen sa han samma sak när han såg att stolarna i hallen på dagis hade olika färg. Röd - mammas, blå - pappas och gul - Viljars.

Ett friskhetstecken?

Jo, förutom att städa igår så har jag dammat av symaskinen och skaffat lite mönster och (host, rätt mycket) tyger! Det måste väl vara ett friskhetstecken? Jag har dessutom varit på biblioteket och lånat en hel bunt böcker!! Det går åt rätt håll!

En pessimist skulle förmodligen säga att jag är på väg in i en manisk fas i min bipolära sjukdom, men vi andra säger att det bara är på väg att vända åt rätt håll.. Right?!

Tårar och pulkaåkning..

Häromveckan var jag hos (ytterligare en ny) läkare på psyk. För ovanlighetens skull började jag gråta när jag pratade med henne också. Jag har blivit så gråtmild, kan det vara åldern tro? Förr, i alla år, har jag hållit masken, en fasad, inte visat känslor. Nu kan jag inte ens komma innanför dörren till läkarnas kontor innan tårarna börjar trilla..

Nåja, hon sjukskrev mig ett par månader till och rekommenderar mig att testa Concerta eller annat metamfetaminpreparat när jag väl slutat amma. Hon tror att det kan ge mig lite lugn uppe i huvudet så att mina tankar inte tröttar ut mig så. Med tanke på vilken bra effekt mina två söner haft av sin medicin så är jag riktigt nyfiken på att se hur jag reagerar på det! Nu ska jag bara vänta på att Pyret ska vilja sluta ammas helt, själv är jag inte redo förrän han är det! Hon skulle även skriva remiss till arbetsterapeuten som ska komma hem och ge mig hjälp att organisera här.. Hmmm, vem utom jag organiserar här? Anyone!? Noooo...

Igår fick jag i alla fall ett riktigt "städryck" och röjde rejält i vår pinsamt stökiga källarhall. Stök gör mig trött och frustrerad, så trots att jag har ont idag och blev ännu tröttare så var det klart värt det. Bara känslan av att veta att det är ordning nånstans ger en sån flummig "feng shui-lycka" i mitt sinne!

Vi var ute och åkte pulka med barnen idag också, som belöning till Vendel för att han var snäll mot sina bröder hela dagen igår. Vi vet ju vad som krävs och säkert skulle vi låtit honom åka ändå, men nu tror ju han att det var snällheten som gjorde det och det ska vi inte ta ifrån honom. ;-) Jag åkte pulka med Pyret och han tjöt av skräckblandad förtjusning, både på vägen ner för (den ganska lilla) backen och på vägen upp när jag drog honom i pulkan. Vemund åkte oförskräckt i full fart i en egen pulka och Vendel åkte sin "nya" snow-racer! :-) Det var många år sedan jag åkte pulka och jag hade nog lika kul som de små.

I veckan som kommer ska de ringa från vårdcentralen och den här gången funderar jag på att ta med mig maken till läkaren så att jag verkligen får fram det jag vill säga; Jag vill ha hjälp att ta reda på vad min smärta beror på (utöver psykisk påverkan och stress) och få hjälp för det! Som det är nu sitter jag bara där och gråter, får lite antidepressiva, vitaminer och sjukskrivning. Det är ju gott och väl, så att jag får en respit, men jag kan ju inte gå runt och ha ont resten av livet och den här tröttheten förstör mitt liv totalt! HJÄLP!

På tal om trött ska jag sova nu så jag orkar upp med de små och ta dem till dagis imorgon.

Betraktelse i natten.

Jag stryker honom mjukt över ryggen. Nynnar lite (så tyst att han inte hör. Man får inte sjunga för honom!) När jag ser hans blåslagna lilla kropp vill jag gråta. Överallt har han märken efter hugg, slag och bett. Jag kan inte försvara honom. Jag vill, men orkar inte. Jag har tid, men hinner inte. Alla barn har rätt att växa upp i trygghet och få känna sig enbart önskade och älskade. Mina barn är både önskade och älskade, ändå är de fulla av sår och blåmärken. Det är inte mitt fel, men det är mitt ansvar att skydda dem. Jag går under av ansvarsbördan och skammen, ångesten och ängslan. Känslan av att vara otillräcklig och "inte bra nog-förälder". Jag skäms på dagis inför varje nytt bitmärke och blåmärke.

Ärligt vet jag inte vad jag ska göra. Folk i omgivningen talar om för mig att vi måste lära våra barn att man inte får slåss, inte bita och inte knuffa ner andra från soffan. Snälla, vad tror ni att vi gör dagarna i ända?

Tror ni verkligen att vi säger att det är okej att bita brorsan så han blöder?
Tror ni att vi bara tittar lugnt på när de brottas och knuffar ner varandra ur soffor och sängar?
Tror ni att vi jublar när de hoppar ner från bordet och landar på den som sitter i soffan?
Tror ni att vi håller upp poängtavlan när de siktar på varandra med tillhyggen och träffar?
Om ni tror det så är ni varmt välkomna att komma hit och bo med oss en vecka. Under den tiden får ni gärna ta över ansvaret för uppfostran och se till att barnen inte skadar varandra eller sig själva. Lyckas ni med det så lovar jag att lämna över ansvaret för barnen till er på heltid!

Jag stoppar om honom. Rättar till täcket och släcker lampan. Han andas lugnt och stilla. En, trots allt, trygg liten unge som sover gott i förvissningen om att han är centrum i universum, att han är en hjälte och den som ska styra världen. Han ler nöjt i sömnen och vänder sig om med favoritnallen i famnen. Jag släcker lampan och smyger tyst ut.

God natt älskade barn! Imorgon ska jag återigen göra mitt bästa för att du ska få vara trygg, lugn, mätt, hel och ren, leka och busa. Jag ska göra mitt bästa för att skydda dig från allt ont. Men du ska veta att mitt hjärta brister varje gång jag inte lyckas. Jag trasas sönder med dig! En dag kanske.. kanske det vi säger går in. Kanske slutar ni att slåss. Kanske slutar bita, slutar knuffa. Kanske är ni en dag bästa vänner! Kanske förstår ni en dag värdet av att vara syskon!

Vardag.

Efter en hektisk dag inne i Visby sitter jag nu och tar det lugnt (nåja) med Pyret vid matbordet. Vårt nya, fina, jättestora matbord från Ikea! Me love!
Viljar har varit med oss idag, eftersom hans mage inte var riktigt bra häromdagen. Igår var den okej, liksom idag, men vi tog det säkra före det osäkra och höll honom från dagis!

Min sjukskrivning går ut på söndag. Hur ska jag klara ett jobb när jag inte orkar göra nåt? Det värker i leder och muskler och när jag vaknar på morgonen har jag så ont i ryggen att jag inte kommer ur sängen.. :-/ Nej, mer piller och några veckor till tack! Sen vill jag hemskt gärna veta vad som är fel på min kropp!! ;-)

Mer kaffe och sen genomgång av lite papper. Tjo..

18 år som mamma!

Idag är det 18 år sedan jag för första gången fick hålla min förstfödde i mina armar. (Lite märkligt med tanke på att jag själv inte är en dag äldre än 25, men ändå..) Min söte lille skruttis som då vägde 3675 g till sina 51 cm är nu en lång och ståtlig ung man, en bra bit längre än sin mor. Stort grattis på myndighetsdagen, älskade Tin!